Det blir bättre ❥

Uncategorized

Min älsklingsmänniska i sötaste pyjamasen från Livly ❥

 

 

Hej hjärtan!

Torsdag och snart har ännu en vecka av inskolningen gått. Sista veckan. På måndag börjar jag jobba och då är det ”på riktigt” helt plötsligt. Veckan började med en ganska ledsen kille i måndags. Jag lämnade honom då bara mellan 9-11 och dem hade korta stunder kunnat distrahera honom med lek men mestadels hade han varit ledsen. I tisdags var det ungefär samma tider han var där och då var han ledsen första timmen och glad andra timmen typ. Igår var det ytterligare lite framsteg och det var första dagen han inte var ledsen när jag kom och hämtade honom, annars brukar jag alltid mötas av en jätte ledsen kille som springer mot mig. Idag lämnade jag 8 imorse och hämtade vid 11 och då hade han varit ledsen de första 20 minuterna imorse när jag precis hade lämnat men sen hade han lekt med sina kompisar, ritat, ätit frukt och haft det kul. Jag fick två foton skickade i förmiddags där jag ser att han verkligen är glad. Kan knappt beskriva hur mycket dessa sms betyder. När jag hämtade honom vid 11 så var han dock jätte ledsen men han hade tydligen blivit jätte rädd för några hantverkare som stod precis utanför matsalen när dem skulle äta. Så han hade inte ätit någonting alls men det har han inte direkt gjort någon av dagarna. Han är väldigt orolig och ledsen vid lunchen säger pedagogerna. Dem äter inte på avdelningen utan i en matsal som ligger några meter från avdelningen och vissa barn tycker det är väldigt läskigt att lämna avdelningen och gå till matsalen och Benjamin är en av dem. Så han har i princip inte ätit något alls någon av dagarna. Men så himla stora framsteg ändå att han är glad och leker där nu. Att det ledsna går över efter en stund. Känns så himla bra, jag håller verkligen tummarna att det går åt rätt håll nu.

Det som dock känts lite extra jobbigt nu de sista dagarna är han att är ledsen redan när vi är på väg dit. Redan hemma i hallen när han förstår vart vi ska så börjar han gråta. Gråter lite smått hela vägen i bilen och när vi svänger in på gatan där förskolan ligger så blir han jätte ledsen och är ledsen på vägen in. Han vet liksom vad som väntar och det känns så tungt i mitt hjärta ❥

Han har ännu inte provat att sova på förskolan för vi har gjort så att hela nästa vecka (och även kommande veckor därefter om det behövs) så kommer David hämta honom redan 11 om dagarna och åka hem så han får sova hemma och sen när jag kommer hem från jobbet strax efter två så åker David tillbaka till jobbet och jobbar till kvällen. Han lägger upp sina tider helt själv så det är verkligen en fördel vi har just nu i detta som har varit så himla tufft. För mig känns det så himla viktigt att inte stressa fram detta med förskolan utan det får liksom gå i Benjamins takt. När han är okej med att bli lämnad och vara där några timmar och tycker det är kul och leker med kompisar och så, då kommer vi prova att han sover där men fram tills han känner sig trygg där så får det räcka med några timmar om dagen och sen sova hemma ❥

Det som är lite problemet är att han inte direkt söker trygghet hos någon av pedagogerna, dem försöker hålla honom i famnen när han är ledsen eller att han ska sitta i knät men han vill inte det. Istället söker han trygghet hos några av de andra barnen. Det är två pojkar och en flicka han söker sig till och vill gärna hålla dem i handen och bli tröstad av dem men det är inte alltid dem vill hålla honom i handen och då blir dem lite arga för han håller nog tag liksom och då blir han i sin tur ledsen. Så det hade ju varit bättre om han sökte trygghet hos dem vuxna, men det kommer kanske. Han leker iallafall väldigt fint med dessa barnen som verkar ha blivit hans favoriter ❥ Huur gulligt!

Nu sover min älskling och när han vaknar ska vi köra till Väla en sväng och köpa lite produkter som jag fattas i badrumsskåpet, hämta ut ett paket och handla blommor till helgen. Kanske se om jag hittar något nytt klädesplagg också till jobbstarten på måndag. Jag storstädade när Benjamin var på förskolan imorse så nu är vi snart redo för helg här hemma. Sista helgen som mammaledig. Det får bli lite extra mys minsann ❥

KRAMAR och fin torsdag kära ni!

Första tiden som mamma ♡

Uncategorized

En nyfödd liten Benjamin ♡

 

 

Hej underbara ni ♡

Hoppas ni mår bra. Jag tänkte dela med mig utav mina tankar kring hur jag upplevde första tiden som mamma. Första veckorna och månaderna ♡ Att få barn är det absolut största i livet och utan tvekan det bästa i livet. Det finns inget som går att jämföra med det. Hela livet förändras och den lilla människan som kommer vänder verkligen upp och ner på hela ens värld. Allt blir till det bättre såklart och första tiden svävar man verkligen på moln och befinner sig i den där berömda bebisbubblan. Så oerhört mysigt och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag får uppleva det igen. Helt underbart!

Förutom att det är det mest underbara som finns att bli mamma så är det i ärlighetens namn ganska tufft också. Detta är något jag önskar att jag fick höra mer om innan jag fick barn, när man var gravid och förberedde sig på det lilla liv som skulle komma. Självklart förstod jag att det kunde bli många sömnlösa nätter osv men det var nästan ingen som pratade om känslorna som härjade runt i kroppen den första tiden. Nu i efterhand har jag ju förstått att de flesta känner som jag men det var nästan ingen som pratade om det och det hade jag önskat som gravid för första gången att få höra mer om. Första tiden känns det verkligen som att man ska sprängas av alla känslor man har inom sig. Den här extremt starka kärleken man känner för sitt barn, oron, känslan av att inte räcka till och inte hinna med ett enda dugg också sömnbrist och amningshormoner på det som får en att börja gråta av minsta lilla och svetten att lacka. Ja, första tiden är verkligen en omställning och stundvis väldigt tuff.

 

Frustrationen

Första tiden kände jag mig ofta väldigt frustrerad över att jag inte kunde göra allt det jag hade gjort tidigare. Och då pratar jag inte om att springa runt på stan och sånna grejer utan om att kunna duka fram kaffe och fika till gästerna, bädda sängen precis så som jag ville, skiva tomaterna till salladen just precis så som jag vill ha dem skivade osv. Ni vet småsaker helt enkelt. Man sitter ju där och ammar sin lille bebis stup i kvarten och precis när man skulle börja ställa iordning fikan för att gästerna skulle komma om en kvart då var det plötsligt dags för mat igen så då satt man där i soffan och ammade när det plingande på dörren och man hade inte fått gjort vad man skulle. David var verkligen en klippa hela första tiden och gjorde verkligen mycket hemma men det var just känslan av att inte kunna göra det själv, på sitt eget sätt. Det gjorde mig frustrerad. Istället för att behöva säga – ”gör så här, använd de assietterna, ta fram de glasen..” osv så ville jag bara kunna ställa mig upp och göra det själv men det gick ju inte alltid. Jag satt OFTA och läääänge och ammade i början och ibland kände jag mig lite låst även om det var sååå mysigt. Men det var just i början, innan jag hade vant mig vid att såhär är det nu och det är okej att det inte blir dukat precis så som jag hade tänkt mig. Ingen brydde ju sig ändå, alla kom ju bara för att få träffa vårt lille underverk. Jag tror och hoppas att jag har lärt mig av detta till nästa barn för nu när jag tänker på det så känner jag bara, varför släppte jag inte bara allt runtomkring mig och bara satt där i soffan och njöt. Och det gjorde jag med tiden men just i början när jag inte var van så kändes det stundvis lite tufft. Det var nog ingen som hade berättat för mig att man i början (iallafall jag gjorde det) sitter och ammar i typ 45-60 min i sträck för att pausa en timme typ och sen köra igång igen.

 

Oron

Den extrema oron jag kände i början var jag inte heller beredd på. Jag var så orolig över att något skulle hända Benjamin så jag höll på att bli knäpp. Framförallt oroade jag mig över plötslig spädbarnsdöd och att han typ skulle kvävas i sömnen. Fy bubblan alltså vad jobbiga de känslorna var. Jag hörde bara hur alla sa att barnen måste sova på ryggen när de är så små och helst för sig själva och inte tillsammans med föräldrarna bland massa farliga täcken osv. Och den ENDA Benjamin ville var ju att sova nära oss och helst på sidan tätt tätt intill mig. Och självklart ska man följa alla riktlinjer för detta är ju fruktansvärt nog sådant som verkligen kan hända (ryser bara jag tänker på det) men jag oroade mig så galet mycket. Vi kämpade och kämpade med att Benjamin skulle sova på rygg i sitt babynest och kunde hålla på flera flera gånger under en kväll/natt med att försöka lägga över honom där när jag hade ammat men alltså det gick verkligen inte. Och när vi till slut började släppa lite på detta och lät honom somna till bröstet och sova kvar där på sidan tätt intill mig så sov vi alla mycket bättre men jag vaknade ibland i panik och väckte honom så jag kunde se så att han levde. Jisses vad nojig jag var. Vi sov med en svag nattlampa på minns jag också just för att jag hela tiden skulle kunna se honom så att han andades och så. Nu fick vi ju barn mitt i sommaren och det var ju tur för täcke existerade inte, jo precis nere vid fötterna, men högre än så fick inte täcket komma då jag var så rädd att han skulle få det över sig om nätterna.

 

Sömnlösheten

Sömnlösheten är tuff. Man klarar ju det och kroppen är ju helt fantastisk för den ställer ju om på något sjukt sätt så man klarar mycket mer än vad man tror men jösses vad knäpp man blir efter ett tag. Benjamin sov ganska bra när han var så liten men just de första dygnen minns jag var tuffa. Jag hade inte sovit på 2 dygn när Benjamin föddes för första natten gick vattnet precis när jag skulle gå och lägga mig så den natten sov jag ingenting för jag var så chockad och nervös inför vadå som skulle hända inom de närmsta dygnen. (Han föddes två veckor för tidigt – därför var jag lite chokad). Andra natten så hade jag värkar och låg på förlossningen så då sov jag inget heller. Så på fredagsmorgonen när han föddes så hade jag inte sovit något alls på två nätter. Men då hade jag så mycket adrenalin efter förlossningen och var hög på kärlek och lycka över att ha blivit mamma så då kände jag mig ändå pigg. Benjamin sov typ hela den dagen men vi var vakna och bara satt och tittade på honom och pratade. När kvällen väl kom var jag sååå trött, efter två sömnlösa nätter och en förlossning, så då såg jag fram emot att sova. David fick inte stanna kvar på BB pga platsbrist så han åkte hem men Benjamin hade ju sovit hela dagen så jag tänkte att det kommer han ju fortsätta med att göra inatt också. Inga problem tänkte jag. Lagom vid 22-tiden började hans oroliga period och han grät jätte mycket, ammade, grät, ammade grät… och jag ville inte störa den mamman och bebisen som vi delade rum med så jag gick runt i korridorerna på BB hela natten, fram och tillbaka… Vid ca 07.00 på morgonen somnade Benjamin och då slumrade jag till lite också tills David kom vid 08.00 och då var det dags för frukost. Lite vila fick jag sen där på förmiddagen mellan amningarna men annars ingen sömn det dygnet heller. Nästa natt var det likadant, jätte ledsen och orolig hela natten. Det enda som hjälpte var att amma och gå fram och tillbaka i korridorerna. Dagen efter det åkte vi hem från BB och jag var sååå trött! Nu hade det alltså gått 4 nätter utan någon sömn alls och första natten hemma var likadan. David försökte hjälpa till och avlasta men det var mest amma och mamma han ville ha hela tiden. Den natten somnade han dock vid 04.00 och jag la då över honom till David minns jag för jag skulle gå på toaletten och när jag kom ut så sov han fortfarande så jag gick in i sovrummet och la mig en stund. Jag tänkte att om jag bara får 30 min sömn är jag lycklig. Klockan 08.00 vaknade jag och var helt chockad för då låg David ute på soffan fortfarande med Benjamin i famnen och han hade inte vaknat än. Den dagen svävade jag på moln minns jag. Jag hade fått 4 timmars sammanhängande sömn. På 5 dygn! Det var lycka! Haha, efter det vände det dock och Benjamin började förstå att man sover på natten.

 

Att inte känna sig tillräcklig 

Det är så mycket nytt man ska lära sig på så kort tid för vissa saker går ju bara inte att lära sig förrän man står där med sin bebis i sin famn. Allt från amning till att lära sig att förstå sitt barn. Det tar tid och i början kände jag mig ibland otillräcklig för att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra i vissa situationer. Men det är okej att inte alltid veta och man gör sitt bästa och till slut lär man sig att förstå sig på sitt barn mer och mer och då blir det lättare. Alla barn är ju så olika dessutom så det finns liksom inget färdigt facit.

 

Hormoner och baby blues

Alla dessa hormoner som far runt i kroppen alltså. Först ha varit gravid i 9 månader och haft massa gravidhormoner till att föda barn och börja amma och få massa amninshormoner. Jösses alltså, det är inte konstigt att man börjar gråta titt som tätt utan att ens veta varför. Och den där baby bluesen när den slog till där dygn 3 ungefär. Att bara gråta gråta gråta utan att ens veta varför. Sjuk känsla. Jag minns att jag grät bara jag tittade på Benjamin, jag kände sådan extremt stark kärlek och var samtidigt så överväldigad av allt. Detta var jag dock lite beredd på för det hade både mamma och min syster ”varnat” för och jag minns det så starkt från när min syster fick Stella och jag kom hem till dem första dagen dem hade kommit hem från BB. Hon satt i soffan med Stella på sitt bröst och hon bara grät och grät. Vad är det undrade jag, och då började hon skratta, sen grät hon igen… ja man är verkligen uppe bland molnen någonstans där i början.

 

Det är verkligen det bästa i livet att få barn men jag tycker man ska kunna prata om det som är jobbigt också. För självklart är det jobbigt. Annars vore det ju konstigt. Allt som händer både kroppsligt och inombords, en riktig berg och dalbana. Och samtidigt få denna nya lilla människa till sig som man ska lära känna. Så mycket känslor!

Sen är det ju självklart så att alla har det olika. Vissa har det säkert lättare än oss i början och sen finns det ju självklart dem som har det miljoner gånger tuffare än oss. Jag kan ju bara föreställa mig hur det är att ha en bebis med kolik exempelvis som skriker nätterna igenom i flera månader. Herrejösses alltså! Men allt går och denna tiden är så himla kort så man lyckas ju såklart att ta sig igenom det mesta. Och nu kan jag saaaakna den tiden jätte mycket. Tänk så gosigt det var ♡

 

Är det många av er kära läsare som är gravida?

 

Lite tankar kring uppfostran ♡

Uncategorized

Min älskling i ännu en sprillans ny älsklingspyjamas från Livly ♡ Visst är den ljuvlig! Och vet ni, numera har Benjamin storlek 3 år i Livly (lite stort men passar ändå) herregud alltså! Hade han inte precis storlek newborn?! ♡

 

 

Hej hjärtan!

Hoppas ni haft en mysig helg. Vi har haft supermysigt i Blekinge med massor av snö. Åkt pulka, varit på äventyrsbad, ätit goda middagar, promenerat och myst massor. Så himla välbehövligt! Just nu sitter vi i bilen på väg hem mot Helsingborg igen, min lille pluttis somnade precis bredvid mig här i baksätet så jag passar på att kika in till er sålänge. Hur mysigt det än är att vara borta så ska det bli skönt att komma hem också. Packa upp väskorna och ta en varm dusch för att sen landa i soffan framför en sprakande brasa tillsammans med min lilla familj ♡

Jag har funderat lite kring det här med uppfostran den senaste tiden. Det märks så tydligt nu att det inte är en liten bebis man har längre utan ett barn. Världens underbaraste barn tycker vi såklart. Men att plötsligt ha ett barn istället för en bebis innebär ju också att man måste börja uppfostra på riktigt. Och hur otroligt svårt är inte det då?! Att veta hur man ska handskas med alla situationer som uppkommer längs vägen. Att vara den där riktigt bra föräldern samtidigt som man verkligen lär sitt barn vad som är rätt och fel. Supersvårt såklart. Och alla gör vi ju så gott vi kan och vi kommer troligtvis göra tusen fel på vägen men förhoppningsvis också tusen rätt. Viktigast för oss är att Benjamin lär sig vad som är rätt och fel och att alla människor är lika mycket värda oavsett hudfärg, inkomst, ursprung, handikapp och utseende. Att vara en snäll kompis, respektera alla och förhoppningsvis bli en trygg och stabil man en vacker dag. När man har en son så tycker jag också att det är extra viktigt att prata mycket om att respektera tjejer, lära honom att nej betyder nej och att man ska ta hand om, försvara och stå upp för tjejer. Det är superviktigt för mig att kunna lära min son det. (När han blir lite äldre ska jag dessutom lära honom ALLT om vad en kvinna vill ha och behöver, det är så små saker ibland som krävs för att göra sin kvinna glad men det är lååångt ifrån alla män som vet hur man gör det, haha. Små varma handlingar som att skriva en liten kärlekslapp och lämna på morgonen, köpa en blomma då och då eller bara säga vad fin du är idag min älskling). Litet sidospår men ändå.

Det är verkligen inte lätt det här med uppfostran som sagt men jag tror inte alls på att straffa våra barn. Jag tror på att överösa dem med kärlek och trygghet men vara tydlig med vad som är rätt och fel och bestämt visa när dem gjort något fel oavsett om man är hemma eller ute på stan bland folk. Oavsett om det blir sura och ledsna miner så alltid vara tydlig med vad som inte är okej. Och såklart också bekräfta och berömma när dem gör något som är bra. Tre ledord som jag kommit fram till är iallafall:

• Var konsekvent (och tydlig med vad som är rätt och fel)

• Behåll lugnet (även när trots och annat håller på att göra dig tokig)

• Välj dina strider

Jag tror också att det är väldigt viktigt att man pratar ihop sig med sin respektive om vad man vill ha för regler så att man hela tiden strävar åt samma håll. Om mamman tex tycker det är okej att äta glass en onsdag men pappan tycker bara att barnet får äta på lördagen, då kan det bli väldigt svårt och jobbigt för alla, inte minst för barnet. Så att prata ihop sig om vad som gäller och hur man vill uppfostra sitt barn är nog a och o tror jag. Jag är verkligen ingen expert på detta men detta var lite funderingar jag har iallafall.

Hur tänker ni kring det här med uppfostran? Har ni några tokbra tips så lämna gärna en kommentar.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. – Astrid Lindgren.

 

Hur det har gått på inskolningen hitintills ♡

Uncategorized

Min älsklingsnos i ny ljuvlig pyjamas i pima bomull från Livly. Den är så mjuk och fin och underbar så jag skulle vilja ha en likadan själv ♡

 

 

Hej finisar!

Hoppas ni mår bra? Jag känner mig så förbaskat sliten just nu. Jag tror det är årstiden och vädret i kombination med mycket oro pga inskolningen och stress över att jag nästan inte hinner med någonting för tillfället. (Ska berätta mer om det men det får bli i ett annat inlägg). Hursomhelst så känner jag att en helg på spa hade inte suttit fel alls faktiskt, med massa avkopplande behandlingar och bad i varma källor. Oj så skönt det hade varit. Det blir dock inget spa-ande denna helg men lite avkopppling ska vi förhoppningsvis få till i helgen när vi ska till svärföräldrarna på landet i Blekinge. Det ska bli så mysigt.

Jag skrev ju och berättade häromdagen hur det gick första dagen jag lämnade Benjamin på förskolan i 15 min. Hysteriskt ledsen hela tiden. Igår var det dags för andra lämningen och jag kände mig nervös inombords fast att jag försökte att inte visa honom det. Vi var på förskolan tillsammans i över en timme innan jag lämnade och denna gången var det dags att gå i 30 minuter. Men jag sa till pedagogerna innan jag gick att om han är lika hysteriskt ledsen hela tiden denna gång så vill jag att ni hämtar mig tidigare, och det lovade dem. När det var dags att gå så sa jag igen ”Mamma ska gå nu men jag kommer snart igen. Älskar dig, hejdå” och sen gick jag direkt. Han fick direkt panik och började gråta och skrika och en av pedagogerna lyfte upp honom i famnen och han viftade med armarna och försökte slita sig. Jag satte mig i matsalen med två andra föräldrar och väntade på att dem skulle ropa på mig men det gjorde dem inte. Så efter en halvtimme gick vi tillbaka och jag hörde inget gråt. Pedagogerna berättade att han hade varit otröstlig i ca 10 minuter och försökt ta sig ut därifrån och leta efter mig men efter en stund hade dem satt igång Babblarna på mobilen och då hade barnen börjat dansa och Benjamin hade lugnat ner sig och slutat gråta. Så när jag kom så stod han och tittade på det och var lugn och dem sa att han t.o.m hade dansat lite. Men när han såg mig så sprang han till min famn och släppte inte mig. Helt rödgråten var han men det var iallafall lycka att se att något hade kunnat lugna honom lite åtminstone. Så igår gick vi därifrån med ett leende på läpparna. Känslan av att det åtminstone går åt rätt håll ♡

Idag skulle vi vara där mellan 9.30 – 12.00 och vi skulle äta lunch där tillsammans med barnen. Så när vi kom imorse berättade pedagogerna att idag lämnar vi inte barnen alls eftersom vi skulle äta lunch där och det är upplevelse nog för en och samma dag. Skönt kände jag! Vi sjöng och lekte och allt gick bra men han håller sig väldigt nära mig i princip hela tiden. Vid ett tillfälle skulle en av pedagogerna lyfta upp honom för att visa honom något men då fick han panik och trodde att jag skulle gå. Blev jätte ledsen och skrek och klamrade sig fast i min famn tills han förstod att jag inte skulle gå ♡ Och lunchen är ju inga konstigheter tänkte jag. Benjamin är duktig på att äta och det är ju inte konstigare än att äta någon annanstans än hemma, på restaurang eller så. Men detta blev jätte stort och läskigt för Benjamin. När vi gick till matsalen blev han jätte orolig och ledsen. Bara skrek och grät och ville absolut inte äta. Ville inte ens sitta i stolen utan bara försökte springa därifrån. Vi gick lite fram och tilllbaka, och till sist lyckades jag få honom att sitta ner i mitt knä och fick i honom lite mat. Men han var jätte orolig och stressad hela tiden. Jag var inte alls beredd på den reaktionen men för honom var nog detta superläskigt. Min lilla älskling! Mitt hjärta går sönder. Men efter maten var det dags att åka hem och då var han glad igen och gjorde high five med pedagogerna.

Imorgon ska vi dit mellan kl 8-10 och tanken är nog att vi ska lämna i 1 timme då. Men vi får se hur det går. Jag vill inte stressa honom, han är en väldigt känslig kille och detta måste få gå i hans takt. Om han är lika ledsen imorgon som vid de tidigare lämningarna och om det inte går över så får dem ropa på mig efter en stund. För jag vill inte stressa på detta och göra honom osäker. Det känns inte bra i mitt hjärta.

Håll tummarna för oss imorgon.

En extremt mammig liten kille ♡

Uncategorized

Älskar ihjäl mig ♡

 

 

Hej hjärtan!

Min lille kille har alltid varit väldigt mammig men nu är han det mer än någonsin tror jag. Framförallt på kvällar och nätter när han vaknar. Jag tycker att det är jätte mysigt att han är mammig och har alltid tyckt. Jag njuter av det sålänge han är det. För rätt som det är vaknar man väl upp en dag och han är 15 och vill absolut inte att mamma ens ska kliva in genom dörren till hans rum. Så det gäller att ta vara på tiden helt enkelt. Jag tycker det är supermysigt och jag är gärna den som nattar och tröstar när han vaknar och är ledsen och så. Men ibland ska jag i ärlighetens namn säga att det är lite jobbigt just på kvällarna när han vaknar innan vi har gått och lagt oss. För då är det ALLTID jag som måste ta det. David försöker verkligen och går många gånger in i sovrummet och försöket trösta men det är liksom lönlöst numera (ett tag gick det ibland) men numera är det helt kört. Han gallskriker som om han vore övergiven trots att David är där och tröstar allt vad han bara kan. Tills jag kommer in i rummet, då bara kryper han upp i min famn och somnar om direkt. Sen kan det vara lite svårt för mig att ta mig ut ur sovrummet igen. Ibland får jag ligga där inne en bra stund innan jag kan smyga ut igen. Ni kan förstå hur stressande det är när man ibland står inne på badrummet på kvällen och borstar tänderna och tvättar bort sminket och hör hur han börjar gråta. Då är David alltid snabb in såklart men som sagt så hjälper det inte. Han skriker hysteriskt och står jag där med tandkräm i hela munnen och rengöring i ansiktet, då vill jag gärna göra klart innan jag går in liksom. Har jag då dessutom tänkt gå och lägga mig inom kort så vill jag gärna göra mig helt klar så att jag kan lägga mig och somna själv också när jag väl går in och tröstar. Annars ska jag först in och trösta så tar det kanske 15-20 min innan jag kan gå ut därifrån och sen har jag kanske 5 min fix därute för att sen gå och lägga mig igen. Det känns ju så retligt så då brukar jag försöka göra mig helt klar och gå och släcka och allt sånt medan David tröstar där inne men alltså jag blir ihjälstressad av den situationen. Att höra hur han skriker hysteriskt ”mammmmaaaaaa mammmaaaaa”. Hjärtat går ju sönder och jag försöker alltid skynda mig så mycket jag bara kan men det tar ju sin lilla tid liksom. Dessutom har jag alltid massa bloggjobb att sitta med på kvällarna då jag inte vill göra det på dagen när Benjamin är vaken för då vill jag umgås med honom, så kvällarna är inte alltid så harmoniska och mysiga som man önskar. Titta på serier eller tv-program, det är högst ovanligt här hemma kan jag lova. Jag älskar som sagt att mitt hjärta är så mammig men just kvällarna när det är helt omöjligt att få avlastning från David då Benjamin bara går med på att bli tröstad av mamma – det kan vara väldigt stressande och jobbigt ibland. Speciellt de kvällarna jag har mycket att göra med bloggen och han vaknar flera gånger.

Jag vet inte vad det kan bero på att han är så extremt mammig just på kvällarna. För på dagarna är ju pappa bästisen som han älskar sååå mycket. Jag vet inte om det är vanligt, jag vet att jag var exakt likadan när jag var liten. Det var bara mamma som dög. Och min systers barn är också likadana. Kanske är det vi som är lite knasiga på något sätt, haha! Eller är det någon som känner igen sig och har/har haft det likadant?

Hursomhelst så är det såå himla mysigt att Benjamin är mammig, men det hade varit skönt om det gick att eliminera just den där stressen om kvällarna när man ibland skulle behöva lite hjälp med tröstning men när det är helt omöjligt.

Dela gärna med er hur ni har det ♡ Jag älskar att få höra om era erfarenheter.

 

KRAMAR

 

1 2 3 31