Penny et Joli ❥

Uncategorized

Inlägget är i samarbete med Penny et Joli.

Queen Joli från Penny et Joli ❥

 

 

Hej vänner!

En ny, alldeles magisk, ring har fått flytta hem till mig och jag är sååå glad för den. Den är så fantastiskt vacker tycker jag. Ingen förlovningsring alltså (synd, haha), men en väldigt vacker statement-ring som jag ska bära med stolthet. Visst är den fin?

Ringen kommer från Penny et Joli där en av grundarna är en gammal kollega till mig när jag jobbade som mäklare. Penny et Joli producerar alla sina ringar i Sverige och handplockar sina stenar från ett ädelstenssliperi i Indien. Varje ring bearbetas av en guldsmed och dem arbetar enbart med äkta silver och guld. Penny et Joli vill hylla kvinnligheten och det vackra i livet ❥ Och det är just precis så jag ska tänka och känna när jag bär min vackra ring.

Jag valde en Queen Joli i silver med en magnifik morganit och fjorton safirer. Ringen går även att få i guld eller i vitguld och vill man lyxa till det riktigt ordentligt så kan man även få stenarna i diamanter. Såå himla vackert med den rosa stenen (morganiten) tycker jag. Jag fullkomligt älskar den ❥

Om ni också känner för att unna er något riktigt fint för att fira livet lite extra så får ni, mina kära följare, just nu (och hela februari ut) 10% rabatt i webshopen hos Penny et Joli med koden marielle10. Förutom Queen Joli så finns det även flera andra vackra ringar att välja bland och det som är så himla bra är just att man kan utforma ringarna lite som man vill (med val av metall och stenar) vilket också gör att priset går att variera efter önskemål. Kika in hos Penny et Joli vetja, hemsidan hittar ni HÄR. På instagram heter dem @pennyetjoli och just den ringen jag har valt hittar ni HÄR!

 

Många kramar underbara ni

 

Måndagslistan ♡

Uncategorized

Helgens bukett med spretiga (aningen hängiga) franska tulpaner. Älskar känslan av att våren är på ingång. Snart iallafall. ♡

 

 

Jag: Jag känner mig peppad på massa nytt och spännande som är på ingång. Dock även lite stressad över vissa saker. Jag känner mig ängslig över att detta faktiskt är sista veckan som mammaledig och kan inte förstå vart tiden har tagit vägen. Jag ska försöka njuta fullt ut av denna veckan ♡ Jag känner mig allmänt januari-dassig för att uttrycka mig milt. Jag hade behövt gå till frisören, få en ansiktsbehandling, börja använda massa nya produkter för min torra hy, göra vid mina naglar, sola och köpa nya kläder. Haha, på riktigt alltså! Fler som känner igen sig?

Benjamin: Benjamin är just nu i skrivande stund på förskolan. Jag lämnade honom där vid 9 och ska hämta honom igen vid 11, strax efter deras lunch. Han var ledsen redan när vi kom dit imorse, redan ute på parkeringen faktiskt. Och nu sedan jag lämnade så har jag inte hört något så jag vet inte om det har gått över eller om han är ledsen fortfarande. Han är dessutom väldigt förkyld och hostig så jag var lite kluven imorse om jag skulle lämna honom eller inte men jag kände ändå att 2 timmar orkar han nog med och alla andra barn är typ också förkylda så av den anledningen kändes det inte så fel heller samt att jag vill inte att han ska vara därifrån alltförlänge för jag märkte bara nu när det gått 3 dagar därifrån att det kändes lite som att börja om på nytt. Förutom det så har två nya tänder precis tittat ut och minst en till är på väg ♡

Veckans planer: Veckan är ganska oplanerad änsålänge vilket är skönt tycker jag. Träffa några vänner någon av dagarna på fika och förhoppningsvis hinna träffa mamma en dag. Och till helgen blir det nog bara mys med familjen. Sista veckan nu innan jag är tillbaka i verkligheten så det gäller att njuta till max. Kanske en liten sväng på stan någon dag för att shoppa något nytt att ha på mig när jag börjar jobba.

Veckans to do: Det är massa fix med mitt lilla projekt som jag håller på med. De sista detaljerna ska hamna på plats sen ska jag snart berätta mer för er. Så himla roligt och spännande ♡

Vad jag drömmer om just nu: Jag drömmer om våren. Jag längtar så galet mycket just nu efter ljuset, grönskan och solen. Känner alltid samma sak vid denna tiden på året men kanske lite extra mycket just i år.

På önskelistan: Massa nya myskläder. Jag älskar fina pyjamaser och mys-set och behöver verkligen uppdatera garderoben med just detta.

Tacksam över: Jag känner mig tacksam över att vi har möjlighet att ta inskolningen i så pass lugn takt som vi gör. Det känns bra i hjärtat ♡

 

Ha en fin start på veckan hjärtan så hörs vi snart igen.

 

Första tiden som mamma ♡

Uncategorized

En nyfödd liten Benjamin ♡

 

 

Hej underbara ni ♡

Hoppas ni mår bra. Jag tänkte dela med mig utav mina tankar kring hur jag upplevde första tiden som mamma. Första veckorna och månaderna ♡ Att få barn är det absolut största i livet och utan tvekan det bästa i livet. Det finns inget som går att jämföra med det. Hela livet förändras och den lilla människan som kommer vänder verkligen upp och ner på hela ens värld. Allt blir till det bättre såklart och första tiden svävar man verkligen på moln och befinner sig i den där berömda bebisbubblan. Så oerhört mysigt och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag får uppleva det igen. Helt underbart!

Förutom att det är det mest underbara som finns att bli mamma så är det i ärlighetens namn ganska tufft också. Detta är något jag önskar att jag fick höra mer om innan jag fick barn, när man var gravid och förberedde sig på det lilla liv som skulle komma. Självklart förstod jag att det kunde bli många sömnlösa nätter osv men det var nästan ingen som pratade om känslorna som härjade runt i kroppen den första tiden. Nu i efterhand har jag ju förstått att de flesta känner som jag men det var nästan ingen som pratade om det och det hade jag önskat som gravid för första gången att få höra mer om. Första tiden känns det verkligen som att man ska sprängas av alla känslor man har inom sig. Den här extremt starka kärleken man känner för sitt barn, oron, känslan av att inte räcka till och inte hinna med ett enda dugg också sömnbrist och amningshormoner på det som får en att börja gråta av minsta lilla och svetten att lacka. Ja, första tiden är verkligen en omställning och stundvis väldigt tuff.

 

Frustrationen

Första tiden kände jag mig ofta väldigt frustrerad över att jag inte kunde göra allt det jag hade gjort tidigare. Och då pratar jag inte om att springa runt på stan och sånna grejer utan om att kunna duka fram kaffe och fika till gästerna, bädda sängen precis så som jag ville, skiva tomaterna till salladen just precis så som jag vill ha dem skivade osv. Ni vet småsaker helt enkelt. Man sitter ju där och ammar sin lille bebis stup i kvarten och precis när man skulle börja ställa iordning fikan för att gästerna skulle komma om en kvart då var det plötsligt dags för mat igen så då satt man där i soffan och ammade när det plingande på dörren och man hade inte fått gjort vad man skulle. David var verkligen en klippa hela första tiden och gjorde verkligen mycket hemma men det var just känslan av att inte kunna göra det själv, på sitt eget sätt. Det gjorde mig frustrerad. Istället för att behöva säga – ”gör så här, använd de assietterna, ta fram de glasen..” osv så ville jag bara kunna ställa mig upp och göra det själv men det gick ju inte alltid. Jag satt OFTA och läääänge och ammade i början och ibland kände jag mig lite låst även om det var sååå mysigt. Men det var just i början, innan jag hade vant mig vid att såhär är det nu och det är okej att det inte blir dukat precis så som jag hade tänkt mig. Ingen brydde ju sig ändå, alla kom ju bara för att få träffa vårt lille underverk. Jag tror och hoppas att jag har lärt mig av detta till nästa barn för nu när jag tänker på det så känner jag bara, varför släppte jag inte bara allt runtomkring mig och bara satt där i soffan och njöt. Och det gjorde jag med tiden men just i början när jag inte var van så kändes det stundvis lite tufft. Det var nog ingen som hade berättat för mig att man i början (iallafall jag gjorde det) sitter och ammar i typ 45-60 min i sträck för att pausa en timme typ och sen köra igång igen.

 

Oron

Den extrema oron jag kände i början var jag inte heller beredd på. Jag var så orolig över att något skulle hända Benjamin så jag höll på att bli knäpp. Framförallt oroade jag mig över plötslig spädbarnsdöd och att han typ skulle kvävas i sömnen. Fy bubblan alltså vad jobbiga de känslorna var. Jag hörde bara hur alla sa att barnen måste sova på ryggen när de är så små och helst för sig själva och inte tillsammans med föräldrarna bland massa farliga täcken osv. Och den ENDA Benjamin ville var ju att sova nära oss och helst på sidan tätt tätt intill mig. Och självklart ska man följa alla riktlinjer för detta är ju fruktansvärt nog sådant som verkligen kan hända (ryser bara jag tänker på det) men jag oroade mig så galet mycket. Vi kämpade och kämpade med att Benjamin skulle sova på rygg i sitt babynest och kunde hålla på flera flera gånger under en kväll/natt med att försöka lägga över honom där när jag hade ammat men alltså det gick verkligen inte. Och när vi till slut började släppa lite på detta och lät honom somna till bröstet och sova kvar där på sidan tätt intill mig så sov vi alla mycket bättre men jag vaknade ibland i panik och väckte honom så jag kunde se så att han levde. Jisses vad nojig jag var. Vi sov med en svag nattlampa på minns jag också just för att jag hela tiden skulle kunna se honom så att han andades och så. Nu fick vi ju barn mitt i sommaren och det var ju tur för täcke existerade inte, jo precis nere vid fötterna, men högre än så fick inte täcket komma då jag var så rädd att han skulle få det över sig om nätterna.

 

Sömnlösheten

Sömnlösheten är tuff. Man klarar ju det och kroppen är ju helt fantastisk för den ställer ju om på något sjukt sätt så man klarar mycket mer än vad man tror men jösses vad knäpp man blir efter ett tag. Benjamin sov ganska bra när han var så liten men just de första dygnen minns jag var tuffa. Jag hade inte sovit på 2 dygn när Benjamin föddes för första natten gick vattnet precis när jag skulle gå och lägga mig så den natten sov jag ingenting för jag var så chockad och nervös inför vadå som skulle hända inom de närmsta dygnen. (Han föddes två veckor för tidigt – därför var jag lite chokad). Andra natten så hade jag värkar och låg på förlossningen så då sov jag inget heller. Så på fredagsmorgonen när han föddes så hade jag inte sovit något alls på två nätter. Men då hade jag så mycket adrenalin efter förlossningen och var hög på kärlek och lycka över att ha blivit mamma så då kände jag mig ändå pigg. Benjamin sov typ hela den dagen men vi var vakna och bara satt och tittade på honom och pratade. När kvällen väl kom var jag sååå trött, efter två sömnlösa nätter och en förlossning, så då såg jag fram emot att sova. David fick inte stanna kvar på BB pga platsbrist så han åkte hem men Benjamin hade ju sovit hela dagen så jag tänkte att det kommer han ju fortsätta med att göra inatt också. Inga problem tänkte jag. Lagom vid 22-tiden började hans oroliga period och han grät jätte mycket, ammade, grät, ammade grät… och jag ville inte störa den mamman och bebisen som vi delade rum med så jag gick runt i korridorerna på BB hela natten, fram och tillbaka… Vid ca 07.00 på morgonen somnade Benjamin och då slumrade jag till lite också tills David kom vid 08.00 och då var det dags för frukost. Lite vila fick jag sen där på förmiddagen mellan amningarna men annars ingen sömn det dygnet heller. Nästa natt var det likadant, jätte ledsen och orolig hela natten. Det enda som hjälpte var att amma och gå fram och tillbaka i korridorerna. Dagen efter det åkte vi hem från BB och jag var sååå trött! Nu hade det alltså gått 4 nätter utan någon sömn alls och första natten hemma var likadan. David försökte hjälpa till och avlasta men det var mest amma och mamma han ville ha hela tiden. Den natten somnade han dock vid 04.00 och jag la då över honom till David minns jag för jag skulle gå på toaletten och när jag kom ut så sov han fortfarande så jag gick in i sovrummet och la mig en stund. Jag tänkte att om jag bara får 30 min sömn är jag lycklig. Klockan 08.00 vaknade jag och var helt chockad för då låg David ute på soffan fortfarande med Benjamin i famnen och han hade inte vaknat än. Den dagen svävade jag på moln minns jag. Jag hade fått 4 timmars sammanhängande sömn. På 5 dygn! Det var lycka! Haha, efter det vände det dock och Benjamin började förstå att man sover på natten.

 

Att inte känna sig tillräcklig 

Det är så mycket nytt man ska lära sig på så kort tid för vissa saker går ju bara inte att lära sig förrän man står där med sin bebis i sin famn. Allt från amning till att lära sig att förstå sitt barn. Det tar tid och i början kände jag mig ibland otillräcklig för att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra i vissa situationer. Men det är okej att inte alltid veta och man gör sitt bästa och till slut lär man sig att förstå sig på sitt barn mer och mer och då blir det lättare. Alla barn är ju så olika dessutom så det finns liksom inget färdigt facit.

 

Hormoner och baby blues

Alla dessa hormoner som far runt i kroppen alltså. Först ha varit gravid i 9 månader och haft massa gravidhormoner till att föda barn och börja amma och få massa amninshormoner. Jösses alltså, det är inte konstigt att man börjar gråta titt som tätt utan att ens veta varför. Och den där baby bluesen när den slog till där dygn 3 ungefär. Att bara gråta gråta gråta utan att ens veta varför. Sjuk känsla. Jag minns att jag grät bara jag tittade på Benjamin, jag kände sådan extremt stark kärlek och var samtidigt så överväldigad av allt. Detta var jag dock lite beredd på för det hade både mamma och min syster ”varnat” för och jag minns det så starkt från när min syster fick Stella och jag kom hem till dem första dagen dem hade kommit hem från BB. Hon satt i soffan med Stella på sitt bröst och hon bara grät och grät. Vad är det undrade jag, och då började hon skratta, sen grät hon igen… ja man är verkligen uppe bland molnen någonstans där i början.

 

Det är verkligen det bästa i livet att få barn men jag tycker man ska kunna prata om det som är jobbigt också. För självklart är det jobbigt. Annars vore det ju konstigt. Allt som händer både kroppsligt och inombords, en riktig berg och dalbana. Och samtidigt få denna nya lilla människa till sig som man ska lära känna. Så mycket känslor!

Sen är det ju självklart så att alla har det olika. Vissa har det säkert lättare än oss i början och sen finns det ju självklart dem som har det miljoner gånger tuffare än oss. Jag kan ju bara föreställa mig hur det är att ha en bebis med kolik exempelvis som skriker nätterna igenom i flera månader. Herrejösses alltså! Men allt går och denna tiden är så himla kort så man lyckas ju såklart att ta sig igenom det mesta. Och nu kan jag saaaakna den tiden jätte mycket. Tänk så gosigt det var ♡

 

Är det många av er kära läsare som är gravida?

 

Sjukstuga och lite mer renoveringstankar ♡

Uncategorized

Bilder lånade från bästa House of philia

 

 

Hej hjärtan!

Så flyttade kräksjukan hem till oss. Fy bubblan alltså. Benjamin och David har klarat sig änsålänge men jag vaknade inatt av att jag mådde illa och fick gå upp för att kräkas. Bläää. Idag fick jag veta att minst fyra barn till på Benjamins avdelning på förskolan också har kräkts så det är de där förskolebacillerna som angripit oss redan. Störtförkylda är vi dessutom. Idag mår jag okej faktiskt och har inte kräkt mer men känner mig matt och lite yr och hängig. Nu håller vi bara tummarna att inte Benjamin och David också ska bli dåliga. Vår mysiga middag ikväll som vi hade sett fram emot fick vi ställa in, så himla tråkigt. Men det är väl bara att vänja sig antar jag vid att vara sjuka stup i kvarten nu när Benjamin börjat förskolan. Jag LÄNGTAR til våren ♡

En underbar vårbukett hann jag åka och handla igår iallafall och det är jag glad för, den piggar upp här hemma i sjukstugan denna gråa dag.

Jag skrev ju lite om en stundande köksrenovering här häromdagen och det var så himla kul för jag fick så många kommentarer och meddelanden efter det inlägget så jag gissar att ni är taggade på att följa vår renovering? (Även om jag inte riktigt vet när den blir av än, ännu är vi bara i planeringsstadiet). Men förutom köket så vill vi iallafall även göra vid våra golv. Jag äääälskar verkligen våra breda fiskbensparkett i original och har alltid drömt om att ha just sådana golv, MEN jag är inte alls förtjust i färgen på dem (läs – jag typ hatar färgen). Ni vet sådan där riktig ”ek-färg” som blir nästan lite orange-röd när solen står på. Nej nej nej säger jag bara, det är inte alls min stil. Jag tycker det är superfint när de är i original-färg men behandlade med en ton som tar bort de gula pigmenten om ni förstår vad jag menar, men så är inte våra. På sommaren när solen står högt är dem verkligen röd-orange-gula. Låter snyggt va? Haha. Vi vill slipa golven och vitpigmentera dem, precis som Hofp har gjort med sina golv som ni ser på bilderna ovan. Jag tycker att det är så galet fint!!!! Jag vet att många tycker att det blir för ”vitt” om man nu dessutom har vita väggar och en del vita möbler som vi har. Men i min värld existerar inte ”FÖR vitt”. Jag älskar vitt och vita hem är det vackraste jag vet. Barnvänligt? Nix, men så får det bli ♡

Vad tror ni om detta darlings? Kan det bli snyggt?

 

Ha nu en underbar fredag så hörs vi imorgon!

 

KRAMAR

 

 ♡

 

Förlängd inskolning ♡

Uncategorized

Vi två föralltid ♡

 

 

Hej rara ni ♡

Jag vet att ni är många som undrar hur det går för Benjamin på inskolningen och jag har i ärlighetens namn inte orkat skriva om detta på några dagar nu. För det är verkligen kämpigt. Jag nämnde ju för er att Benjamin var lite orolig i helgen och blev jätte ledsen några gånger när han trodde att jag skulle gå. Det känns som att han hela tiden går och är på sin vakt och håller sig nära för han är rädd att bli lämnad. Mitt hjärta går sönder. Så i söndags kväll skickade jag ett sms till pedagogerna (för då var det egentligen meningen att han på måndagen skulle vara där själv i flera timmar och sova där och det kände jag att han absolut inte var redo för) och skrev att eftersom vi har möjlighet och jag är ledig hela denna och hela nästa vecka också så vill jag att vi drar ut på inskolningen. Att jag är med honom där mer och att jag bara lämnar korta stunder ett tag till för att jag känner att varken jag eller Benjamin är redo att stressa fram någonting. Och det förstod dem såklart.

Så i måndags var vi där mellan ca 9-11 och jag lämnade bara honom i 15 minuter. Jätte ledsen hela den stunden jag var borta. Och även när jag är där med honom så vill han knappt leka utan sitter bara tätt tätt intill mig hela tiden. Jag stannade också kvar så att han fick lunch tillsammans med de andra och jag satt med. Han åt två stora portioner och sen åkte vi hem.

I tisdags kom vi dit vid 8.30 och jag var med en hel timme först, samma sak där, vill knappt leka, sitter bara nära mig hela tiden. Vid 9.30 lämnade jag och han blev sååå ledsen igen. Pedagogerna sa att dem skulle höra av sig om han var så ledsen hela tiden annars skulle jag komma tillbaka en timme senare. Jag gick en rask promenad under tiden men höll mig hela tiden i närheten och när det hade gått 40 minuter fick jag sms att han var jätte ledsen fortfarande, helt otröstlig, så dem tyckte jag skulle komma tillbaka. Jag SPRANG tillbaka. Och när jag kom fram så möttes jag av en förkrossad liten kille. Vi stannade dock kvar ett tag till och även över lunchen och även då åt han två stora portioner och var glad men satt i mitt knä hela tiden. Sen gick vi hem.

Igår kom vi vid 8.45 och jag gick med in och lekte lite men precis som vanligt så höll han sig nära och lekte inte speciellt mycket. Vid 9 lämnade jag och då blev han jätte ledsen såklart. Jag gick ut och satte mig i bilen och kom aldrig någonvart, bara satt där ute på parkeringen. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka 1,5 timme senare (10.30) och även då vara med på lunchen. Men vid 10.15 fick jag ett sms med en bild på honom där han såg glad ut och dem skrev att han hade lekt i 20 minuter så dem tyckte att vi skulle prova att han åt där utan mig. Så jag körde hem en liten stund och hämtade honom sen vid strax eller 11. Då möttes jag dock av en helt förkrossad liten kille som slängde sig i min famn. Men alla var rätt ledsna då, trötta och otåliga. Han hade inte ätit en enda sked men annars tyckte dem som helhet att det hade gått ganska bra.

Idag kom vi dit samma tid som igår och jag lämnade återigen vid 9. Bara jag reser mig upp från golvet så börjar han gråta för han vet precis vad som ska hända. Och idag hann jag nog inte ens resa mig men sa nånting i stil med att, ”nu ska mamma gå en stund….” och då kom tårarna direkt. Han vet precis vad som väntar. Så jätte ledsen när jag gick. Men jag åkte hem och städade så att tiden skulle gå fort och åkte dit ca 2 timmar senare för att hämta strax efter lunch och då stod han där och grät igen min lille älskling ♡ Jag fick höra att han inte hade ätit en enda sked idag heller och hade inte velat sitta still vid matbordet men att det i övrigt hade gått bra tyckte dem, han hade inte alls varit ledsen mycket och hade lekt med sina kompisar.

Så det känns ju absolut som framsteg iallafall. Men det enda jag ser är en ledsen kille när jag går och en ledsen kille när jag kommer. Men känns skönt att höra att han leker lite däremellan iallafall. Imorgon blir det samma tider, 9-11 men imorgon tänkte vi prova att jag lämnar honom direkt, inte går med in först. För det är ju så det kommer bli sen när det är ”på riktigt” så lika bra att prova det.

Och vi kör på med inskolningen hela nästa vecka också. Tar små steg i taget varje dag. Lugnt tempo för både Benjamin och mig. Så får vi hoppas att detta ska bli bra till slut ♡

 

 

1 2 3 6